Måste individualism och solidaritet verkligen stå emot varandra? Förutsättningen för att alla människor ska ha möjlighet att utvecklas efter sin lust och sin förmåga är att livsvillkoren inte lägger hinder i vägen för det. Och det förutsätter ett solidariskt samhälle. Det är också de två grundbultarna - om man nu kan ha två?- för hälsan. Som individ ska du känna frihet och kunna styra ditt liv, men samtidigt måste du ingå i en social gemenskap och i ett samhälle där du känner tillit.
Just nu känns det som om samhällsutvecklingen, såväl den politiska som den kommersiella, skyndar fram för att minska solidariteten och gemenskapen i samhället. Individen blir ensam och allt blir ditt eget fel om du inte lyckas.
Jag har just läst socialdemokraternas Stockholmstidning, där ett antal s-kommunalråd i Stockholms län uttalar sig om varför det gick så dåligt för socialdemokraterna i EU-valet i Stockholm. Det gemensamma temat för de flesta är att tilltalet från partiet passar inte stockholmarna. Längst går Anders Johansson från Sigtuna, som säger:
"Vi måste ha en politik även för välutbildade, friska och framgångsrika och inte bara för outbildade, sjuka och arbetslösa".
Först blev jag alldeles kall. Sen började jag undra om han kanske inte är så brutal som det låter. Eller? Ett gott samhälle, där alla människor har möjlighet att må bra, förutsätter en hög grad av jämlikhet i livsvillkor och soldidaritet. Det kan man se om man jämför hälsan i olika typer av samhällen. Alltså: ALLA mår bra om klyftorna är små och det är ett välfungerande samhälle för alla grupper. Det förutsätter solidaritet, omfördelning, generella trygghetssystem.
Kanske har socialdemokratin inte varit tillräckligt tydlig på den punkten? Har det låtit som om man "bara" värnar de som har sämst livsvillkor? Har vi inte lyckats förmedla att vi alla mår bättre om även grannen har det bra? Samtidigt känner jag en stark oro för vad man menar när man pratar om medelklassen i storstäderna.
Anne- Marie Lindgren uttrycker i samma tidning att det är omöjligt att klara både skattesänkningar som kanske storstädernas medelklass vill ha och samtidigt behålla en god standard i välfärdssystemen. Och att överge välfärdssystemen kan vi inte göra.
I Dagens Nyheter i torsdags recenseras en ny bok av Åke Daun och Hans Norebrink; " Snällare än du tror, människan en social varelse". Den går tydligen ut på att även om vi har självbevarelsedrift innebär det inte att människan måste vara självisk. Snällhet, samarbete och kollektivism är i själva verket mycket effektivare medel i kampen för överlevnad än att bara se om sitt eget hus.
Det fångar det jag tror på och som varit socialdemokratins grundtanke. Vi kan värna individen, men medlen för det är samarbete och kollektiva välfärdssystem. Och då går det inte som Anne-Marie Lindgren så riktigt påpekar, att både sänka skatter och behålla välfärden. Kanske är det så att i de tider vi nu lever, där även den som är välutbildad och äger ett radhus kan bli arbetslös och sjuk och ramla ur systemen fortare än man tror - att även den personen är i behov av BÄTTRE trygghetssystem istället för sänkt skatt.
JAG tror alltså att det är med mer jämlikhetsskapande politik och goda välfärdssystem som individen bäst kan utvecklas, vilket borde tilltala storstädernas väljare också. Men då måste vi säga det också. Att flirta med medelklassen genom att urgröpa välfärdssystemen och sänka skatterna - den vägen kan i alla fall inte vara en socialdemokratisk väg. Och det är definitivt en väg som innebär en sämre folkhälsa med än större hälsoklyftor än vi redan har.
den 27 juni 2009
den 29 maj 2009
Klass, kön - men glöm inte funktionsnedsättningar
Socialstyrelsens folkhälsorapport är mycket intressant. Den belyser klass- och könsskillnader i hälsan på ett tydligt sätt. Eftersom hälsan i stort förbättras, förutom den psykiska hälsan hos unga kvinnor, så var det extra viktigt att Socialstyrelsen visade de stora och delvis ökande skillnader som finns.
Men det finns ett stort fel - personer med funktionsnedsättningar är inte särredovisade. I Folkhälsoinstitutets "Hälsa på lika villkor? - hälsa och livsvillkor bland personer med funktionsedsättning" förra året, så framkom en ny dimension i folkhälsoläget. När man särskilt tittar på människor med någon funktionsnedsättning så visar det sig mycket tydligt att det är där den stora ohälsan i samhället finns. Och en tredjedel av denna stora ohälsa är onödig och beror inte på själva funktionsnedsättningen - det visar rapporten tydligt. Det handlar om det vanliga; de sociala livsvillkoren och levnadsvanorna.
När man jämför "övrig befolkning" med "personer med funktionsnedsättning" så blir ohälsan mycket låg hos övrig befolkning. De sociala bestämningsfaktorerna är också mycket tydliga; personer med funktionsnedsättning som saknar kontantmarginal och har låg utbildning har mycket högre ohälsa än personer med en funktionsnedsättning som har hög utbildning och hyfsad ekonomi.
Sammantaget tror jag att man lurar sig själv om folkhälsoläget, om man missar att se hur personer med funktionsnedsättning har det. Man kan helt enkelt missa de funktionshindrande faktorer som finns i samhället och som framkallar helt onödig ohälsa.
Det är bara att hoppas att Socialstyrelsens nästa rapport fångar upp den dimensionen.
För om man verkligen ser hur verkligheten ser ut, så tror jag att det skulle få stora konsekvenser för den politik som förs i samhället. De generella systemen får inte urgröpas - samtidigt som vissa riktade insatser behövs. Och hela den hälsopolitiska debatten skulle kanske se annorlunda ut; det är inte mer av "gym för redan friska" som behövs, utan insatser för dem som faktiskt mår sämst - helt i onödan.
Men det finns ett stort fel - personer med funktionsnedsättningar är inte särredovisade. I Folkhälsoinstitutets "Hälsa på lika villkor? - hälsa och livsvillkor bland personer med funktionsedsättning" förra året, så framkom en ny dimension i folkhälsoläget. När man särskilt tittar på människor med någon funktionsnedsättning så visar det sig mycket tydligt att det är där den stora ohälsan i samhället finns. Och en tredjedel av denna stora ohälsa är onödig och beror inte på själva funktionsnedsättningen - det visar rapporten tydligt. Det handlar om det vanliga; de sociala livsvillkoren och levnadsvanorna.
När man jämför "övrig befolkning" med "personer med funktionsnedsättning" så blir ohälsan mycket låg hos övrig befolkning. De sociala bestämningsfaktorerna är också mycket tydliga; personer med funktionsnedsättning som saknar kontantmarginal och har låg utbildning har mycket högre ohälsa än personer med en funktionsnedsättning som har hög utbildning och hyfsad ekonomi.
Sammantaget tror jag att man lurar sig själv om folkhälsoläget, om man missar att se hur personer med funktionsnedsättning har det. Man kan helt enkelt missa de funktionshindrande faktorer som finns i samhället och som framkallar helt onödig ohälsa.
Det är bara att hoppas att Socialstyrelsens nästa rapport fångar upp den dimensionen.
För om man verkligen ser hur verkligheten ser ut, så tror jag att det skulle få stora konsekvenser för den politik som förs i samhället. De generella systemen får inte urgröpas - samtidigt som vissa riktade insatser behövs. Och hela den hälsopolitiska debatten skulle kanske se annorlunda ut; det är inte mer av "gym för redan friska" som behövs, utan insatser för dem som faktiskt mår sämst - helt i onödan.
den 30 april 2009
Satsa på hälsan i kristider!
Nu talar man om ekonomiska satsningar - eller sparsamhet, beroende på vilken politik man tror på. Men en sak är säker, folkhälsan hotas med den nuvarande politik som förs. Klyftorna ökar, arbetslösheten ökar, ungdomssituationen är katastrofal och nu kommer kommuner och landsting att få skära ned. Allt detta är frågor som vi vet kommer att påverka hälsan negativt på sikt, framför allt ökar det skillnaderna i hälsa mellan de grupper i befolkningen som klarar sig bra oavsett vad som händer - och de som är mer beroende av offentliga sektorn.
Jag tycker socialdemokraternas motion igår var bra på en viktig punkt: storsatsning mot ungdomsarbetslöshet och satsning på komvux. Den borgerliga poliken ger jag inte ett öre för, den ökar bara klyftorna i samhället och därmed försämras också hälsan. Därför står mitt hopp till oppositionen, men jag vill ha mer av socialdemokraterna! Slopa jobbavdraget! Det skulle ge mycket pengar, skapa rättvisa för pensionärerna, förbättra vård och omsorg eller åtminstone inte försämra och skapa möjlighet att utjämna skillnaderna mellan de som har jobb och de som inte har jobb.
Här ställs socialdemokratin inför ett svårt vägval: Vågar man (vi, ska jag säga, för jag är medlem)storsatsa på solidaritet och jämlikhet? Men då måste man också våga ta debatten med den majoritet av befolkningen som faktiskt har ett jobb - vågar man det? I det här läget är det i alla fall ytterst stötande med ett jobbavdrag, den som har ett jobb ska alltså ytterligare belönas?!
Jag tror socialdemokratin bara kan komma tillbaka om man är tydlig på grundläggande begrepp som solidaritet och jämlikhet och att man slutar flirta med s.k. "mittenväljare." Förtroende får man om man vågar stå för sina idéer. Nu gäller det! Efterkrigstidens politik var ingen konst alls, tillväxten gjorde att man kunde göra reformer som ökade allas standard - några riktigt jämlikhetskrävande reformer, som kändes i plånboken för majoriteten, behövde man inte göra. Det är nu det är svårt. Men visst är det roligare och ärligare att slåss för det man tror på? Det inger respekt och förtroende. Och utan förtroende vinner man inga val idag.
Jag tycker socialdemokraternas motion igår var bra på en viktig punkt: storsatsning mot ungdomsarbetslöshet och satsning på komvux. Den borgerliga poliken ger jag inte ett öre för, den ökar bara klyftorna i samhället och därmed försämras också hälsan. Därför står mitt hopp till oppositionen, men jag vill ha mer av socialdemokraterna! Slopa jobbavdraget! Det skulle ge mycket pengar, skapa rättvisa för pensionärerna, förbättra vård och omsorg eller åtminstone inte försämra och skapa möjlighet att utjämna skillnaderna mellan de som har jobb och de som inte har jobb.
Här ställs socialdemokratin inför ett svårt vägval: Vågar man (vi, ska jag säga, för jag är medlem)storsatsa på solidaritet och jämlikhet? Men då måste man också våga ta debatten med den majoritet av befolkningen som faktiskt har ett jobb - vågar man det? I det här läget är det i alla fall ytterst stötande med ett jobbavdrag, den som har ett jobb ska alltså ytterligare belönas?!
Jag tror socialdemokratin bara kan komma tillbaka om man är tydlig på grundläggande begrepp som solidaritet och jämlikhet och att man slutar flirta med s.k. "mittenväljare." Förtroende får man om man vågar stå för sina idéer. Nu gäller det! Efterkrigstidens politik var ingen konst alls, tillväxten gjorde att man kunde göra reformer som ökade allas standard - några riktigt jämlikhetskrävande reformer, som kändes i plånboken för majoriteten, behövde man inte göra. Det är nu det är svårt. Men visst är det roligare och ärligare att slåss för det man tror på? Det inger respekt och förtroende. Och utan förtroende vinner man inga val idag.
den 31 mars 2009
Blodgivarideologi krävs mot näringslivets rofferi
Visserligen skriver väl alla om bonusar och VD-löner just nu, så vad har jag att tillföra? Men jag kan inte sluta grubbla över att vi som jobbat ideellt eller politiskt eller de som är hårt arbetande generaldirektörer eller statsråd - att vi/de skulle ha jobbat hårdare om vi haft högre lön? Nej, det skulle vi inte!
Varför är det så annorlunda för näringslivets toppar? Måste man enbart tänka på pengar, för att man ska bli en bra VD? Ja, utifrån aktiebolagslagen ska man tänka på företaget. Kanske man bara kan rekrytera människor som även för sin egen privata del bara har pengar i skallen? Är det alltså omöjligt att hitta människor med en moralisk kompass - om själva grejen är att man ska tjäna pengar? Visserligen ska man göra så att företaget tjänar pengar, men kanske den personligheten kräver en person som även är likadan för sin privata del?
Nej, jag tror inte det - inte om samhället ska överleva. De bästa VD:arna i fortsättningen måste vara sådana som har både personlig moral och allmännyttans intresse som en grund för att arbeta, även om företaget ska tjäna pengar. Kanske de bästa direktörerna blir de som har en hög lön, men ändå inom det begripligas gräns? (100.000- 200.000 kanske?)Tänk om det skulle bli pinsamt med att ha för hög lön! Det skulle visa att man var en girigburk utan moral..
Tänk på blodgivarna! Tänk hur man diskuterat ersätttningsnivån där. Om man gav för stora ersättningar så skulle det kunna locka personer som bara vill tjäna pengar, men som kanske inte är så lämpliga blodgivare. Nu får man lite ersättning som "tack- för- hjälpen"- men ingen blir blodgivare av det skälet.
Dags för blodgivarna att bli framtidens direktörer!
Varför är det så annorlunda för näringslivets toppar? Måste man enbart tänka på pengar, för att man ska bli en bra VD? Ja, utifrån aktiebolagslagen ska man tänka på företaget. Kanske man bara kan rekrytera människor som även för sin egen privata del bara har pengar i skallen? Är det alltså omöjligt att hitta människor med en moralisk kompass - om själva grejen är att man ska tjäna pengar? Visserligen ska man göra så att företaget tjänar pengar, men kanske den personligheten kräver en person som även är likadan för sin privata del?
Nej, jag tror inte det - inte om samhället ska överleva. De bästa VD:arna i fortsättningen måste vara sådana som har både personlig moral och allmännyttans intresse som en grund för att arbeta, även om företaget ska tjäna pengar. Kanske de bästa direktörerna blir de som har en hög lön, men ändå inom det begripligas gräns? (100.000- 200.000 kanske?)Tänk om det skulle bli pinsamt med att ha för hög lön! Det skulle visa att man var en girigburk utan moral..
Tänk på blodgivarna! Tänk hur man diskuterat ersätttningsnivån där. Om man gav för stora ersättningar så skulle det kunna locka personer som bara vill tjäna pengar, men som kanske inte är så lämpliga blodgivare. Nu får man lite ersättning som "tack- för- hjälpen"- men ingen blir blodgivare av det skälet.
Dags för blodgivarna att bli framtidens direktörer!
den 21 mars 2009
Hälsofasciststaten närmar sig...
Idag läste jag en recension i DN om en ny roman som kommit ut i Tyskland av Juli Zeh.
Hon har skrivit en bok om vad som kan hända 2057, där samhället blivit ett paradis av hälsa och trygghet men också med total kontroll. Den liknar tydligen Aldous Huxleys "Du sköna nya värld". Hon har låtit kroppsfixeringen öka och fått det till att 2057 är det en lagstadgad plikt att sköta sig.
I boken njuter tydligen de flesta medborgare av livet, men de lever i en diktatur där man har allt under kontroll. Även hur man själv ska dö.
Det är en sorts protest mot vad som kan hända när man lägger allt ansvar för hälsan på individen och sen att samhället hakar på den synen.
Bara recensionen gör mig glad! Jag är usel på tyska men jag blev nästan inspirerad att köpa den ändå, innan den blivit översatt till svenska. Kanska kan jag knaggla mig igenom den?
Under flera år har jag i inlägg och föreläsningar försökt ta upp den här tråden, vad händer med oss om vi bara är kropps- och hälsofixerade? Och vad händer med vår människosyn? Med vårt samhälle? Varje gång jag tagit upp det har det känts som om folk är lite förvånade, inte avståndstagande - men stumma på något sätt.
OM nu den här boken är bra, kanske den kan bli en väckarklocka? Ibland måste saker uttryckas i romanform, för att fantasin och känslorna ska vakna.
Så nu håller jag tummarna för en snabb svensk översättning. Och att alla som jobbar med folkhälsofrågor börjar fundera över hur de goda tankarna kan leda käpprätt fel.Som det ser ut just nu är det just hälsofascismen som växer sig stark och det solidariska samhälle, som är hälsans viktigaste förutsättning, är inte på tillväxt.
Hon har skrivit en bok om vad som kan hända 2057, där samhället blivit ett paradis av hälsa och trygghet men också med total kontroll. Den liknar tydligen Aldous Huxleys "Du sköna nya värld". Hon har låtit kroppsfixeringen öka och fått det till att 2057 är det en lagstadgad plikt att sköta sig.
I boken njuter tydligen de flesta medborgare av livet, men de lever i en diktatur där man har allt under kontroll. Även hur man själv ska dö.
Det är en sorts protest mot vad som kan hända när man lägger allt ansvar för hälsan på individen och sen att samhället hakar på den synen.
Bara recensionen gör mig glad! Jag är usel på tyska men jag blev nästan inspirerad att köpa den ändå, innan den blivit översatt till svenska. Kanska kan jag knaggla mig igenom den?
Under flera år har jag i inlägg och föreläsningar försökt ta upp den här tråden, vad händer med oss om vi bara är kropps- och hälsofixerade? Och vad händer med vår människosyn? Med vårt samhälle? Varje gång jag tagit upp det har det känts som om folk är lite förvånade, inte avståndstagande - men stumma på något sätt.
OM nu den här boken är bra, kanske den kan bli en väckarklocka? Ibland måste saker uttryckas i romanform, för att fantasin och känslorna ska vakna.
Så nu håller jag tummarna för en snabb svensk översättning. Och att alla som jobbar med folkhälsofrågor börjar fundera över hur de goda tankarna kan leda käpprätt fel.Som det ser ut just nu är det just hälsofascismen som växer sig stark och det solidariska samhälle, som är hälsans viktigaste förutsättning, är inte på tillväxt.
den 17 mars 2009
Hallå Folkhälsoinstitutet- våga analysera!
Igår hade Folhälsoinstitutets generaldirektör en artikel på DN Debatt om tobaksbrukets minskning. Det var mycket glädjande siffror som hon nu kunde presentera om utvecklingen. Alltfler slutar röka. Det var bara ett fel i artikeln - var fanns analysen? Var fanns funderingarna kring hur man nu ska fortsätta det framgångsrika arbetet?
Att arbeta mot tobaksbruk handlar bla. om vetenskapligt utprövade metoder när det gäller att motivera individen att sluta röka och ge stöd så att rökslutet fungerar. Det är inte särskilt kontroversiellt! Även om inte ens det görs i tillräcklig utsträckning på t.ex. våra vårdcentraler.
Men att arbeta mot tobaksindustrins försåtliga metoder, som går ut på att få fler personer att börja röka - det kräver politiska insatser och inte vetenskapligt pedagogiska metoder.
Alltså: Det är ingen slump att så många människor slutat röka sedan det blev tobaksfritt på krogen t.ex. Det var en åtgärd som handlade om politik och politiska beslut. En offentlig miljö där så många ungdomar träffas blev rökfri. Det är klart att det påverkade hur många som började röka och hjälpte dem som ville sluta. Men det beslutet var inte självklart, det togs i stark konflikt med tobaks- och restaurangbranschen. (nu har restaurangbranschen ändrat sig)
När jag läste artikeln från FHI igår blev jag besviken. Varför står det ingenting om analyser kring VARFÖR alltfler personer fimpar eller inte börjar röka? Varför finns ingen analys om vad som bör bli nästa steg, inte minst hur de personer som idag mår sämst och samtidigt röker mest- hur de ska kunna få hjälp att sluta?
De åtgärder man väljer handlar lika mycket om politik som vetenskap. Då måste Folkhälsoinstitutet bidra med sin analys kring utveckligen. Jag vill inte ha en lös "tyckar- myndighet". Men jag vill ha en myndighet som vågar analysera mot bakgrund av den kunskap man har, vågar dra slutsatser- så att de politiska beslutsfattarna får ett bra beslutsunderlag och därefter kan ta en politisk debatt med varandra och med olika intressen.
Att arbeta mot tobaksbruk handlar bla. om vetenskapligt utprövade metoder när det gäller att motivera individen att sluta röka och ge stöd så att rökslutet fungerar. Det är inte särskilt kontroversiellt! Även om inte ens det görs i tillräcklig utsträckning på t.ex. våra vårdcentraler.
Men att arbeta mot tobaksindustrins försåtliga metoder, som går ut på att få fler personer att börja röka - det kräver politiska insatser och inte vetenskapligt pedagogiska metoder.
Alltså: Det är ingen slump att så många människor slutat röka sedan det blev tobaksfritt på krogen t.ex. Det var en åtgärd som handlade om politik och politiska beslut. En offentlig miljö där så många ungdomar träffas blev rökfri. Det är klart att det påverkade hur många som började röka och hjälpte dem som ville sluta. Men det beslutet var inte självklart, det togs i stark konflikt med tobaks- och restaurangbranschen. (nu har restaurangbranschen ändrat sig)
När jag läste artikeln från FHI igår blev jag besviken. Varför står det ingenting om analyser kring VARFÖR alltfler personer fimpar eller inte börjar röka? Varför finns ingen analys om vad som bör bli nästa steg, inte minst hur de personer som idag mår sämst och samtidigt röker mest- hur de ska kunna få hjälp att sluta?
De åtgärder man väljer handlar lika mycket om politik som vetenskap. Då måste Folkhälsoinstitutet bidra med sin analys kring utveckligen. Jag vill inte ha en lös "tyckar- myndighet". Men jag vill ha en myndighet som vågar analysera mot bakgrund av den kunskap man har, vågar dra slutsatser- så att de politiska beslutsfattarna får ett bra beslutsunderlag och därefter kan ta en politisk debatt med varandra och med olika intressen.
den 14 februari 2009
En ny vision behövs för det socialdemokratiska partiet om att alla ska kunna "må bra" och känna välbefinnande
Det socialdemokratiska partiet lyfte från början människors blickar och förenade dem i en gemensam dröm, det var möjligt att skapa ett helt annat samhälle – och det samhället omfattade allt, från hur ägandet skulle fördelas till människors inbördes relationer till varandra.
Det är en liknande ny vision som nu behövs, som kan formulera de problem och ge ord åt de drömmar som människor idag har. Mycket av detta handlar om just hälsa och livskvalitet. I takt med att BNP stigit och det moderna folkhemmet skapats, så har dock inte människors välbefinnande ökat sedan andra världskrigets slut (det som nu går att mäta). Däremot har hälsan i termer av längre liv, minskad spädbarnsdödlighet etc. förbättrats enormt. Vi har under senare år haft mycket höga sjukskrivningstal, som trots alla diskussioner och forskning ingen riktigt kunnat beskriva orsakerna till, unga människor lider idag av en mycket större psykisk ohälsa än någon ung generation någonsin har gjort.
Att därför göra en distinktion mellan vad som är hälsa och välbefinnande tror jag inte går. En sådan distinktion bygger på det synsätt som blev förhärskande när man skilde kropp och själ åt. Om man går tillbaka till Hippokrates ord om att hälsa är ”ett tillstånd där kroppens och själens funktioner befinner sig i harmoni med yttervärlden”- då kan man inte separera livskvalitet och välbefinnande från hälsa. Utan välbefinnande kan inte människan nå hälsa.
De unga människor som idag mår dåligt och har olika psykiska besvär är inte fysiskt eller psykiskt sjuka i traditionell mening. De lever i ett samhälle där det aldrig varit tryggare materiellt sett. Och de har mycket bättre kontakter med sina föräldrar än tidigare generationer har haft. Ändå mår så många unga dåligt. Deras brist på välbefinnande tar sig sedan uttryck i olika psykiska besvär som också leder till fysisk ohälsa.
Socialdemokratin måste tydliggöra den vision som man alltid haft, och som inte bara handlat om ägande och materiellt standard – utan också om att varje människa i frihet ska kunna forma sitt eget liv. Men i den gamla visionen finns inte hälsa och välbefinnande och ”må bra” med- man har nog trott att det ska infinna sig automatiskt om vissa maktförhållanden och materiella villkor förändras.
Idag kan vi konstatera att människor inte känner större tillfredsställelse med livet än innan den politiska skördetiden som inleddes efter andra världskriget, vi kan konstatera att unga människor aldrig känt en sådan oro och vi har i sjukskrivningstalen också kunnat se nya diagnoser som handlar om människors psykiska utmattning. Socialdemokratins vision är ännu inte förverkligad. Det blir nog aldrig en vision. Men om man bara sätter tilltro till den gamla visionen, så tror jag inte man kommer att lösa den brist på välbefinnande som människor idag känner.
Visionen måste kompletteras och förtydligas med andra mål, som handlar just om hur vi ska må bättre och känna större tillfredsställelse med livet. Vi kan inte fortsätta snickra på ett samhällsbygge som bara skapar fler och fler unga som tappat tron på livet. Visioner är inga färdiga ritningar för hur husbyggen ska se ut. Men de måste gestalta det vi drömmer om.
I inledningen till det socialdemokratiska partiprogrammet partiprogrammet finns följande:
”Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.
Varje människa ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv och påverka det egna samhället.
Här behövs ett tillägg: Varje människa ska efter sina förutsättningar kunna må bra och känna en tillfredsställelse med livet.”
Ett sådant tillägg kan ses som ord, men i praktiken borde det vara inledningen till en ganska stor omprövning av den politik som socialdemokratin fört under många år. Vad är det vi har missat i gemenskap och livsglädje i de materiella strävanden som varit så påtagliga?
Om man ser internationellt så finns det mycket lite koppling mellan BNP och befolkningens hälsa. USA som är ett av världens rikaste länder ligger först på 43:e plats när det gäller spädbarnsdödlighet. Och mycket fattigare länder ligger mycket högre upp på listan över låg spädbarnsdödlighet.
Jag tror det socialdemokratiska partiet har varit alltför fixerat vid materiell tillväxt - som en förutsättning för välfärd och indirekt för människors hälsa och välbefinnande. Hälsa och välbefinnandet infinner sig inte automatiskt när tillväxten ökar, ibland kan det också vara kontraprodukivt. Vad är det i välfärdsbygget som inte förmår ge unga människor framtidstro och en en god hälsa?
Hälsa och välbefinnande måste sättas högst på den socialdemokratiska dagordningen. Allt annat måste underordnas det. De stora klassklyftor i hälsa är inte minst ett exempel på vikten av detta.
Det är en liknande ny vision som nu behövs, som kan formulera de problem och ge ord åt de drömmar som människor idag har. Mycket av detta handlar om just hälsa och livskvalitet. I takt med att BNP stigit och det moderna folkhemmet skapats, så har dock inte människors välbefinnande ökat sedan andra världskrigets slut (det som nu går att mäta). Däremot har hälsan i termer av längre liv, minskad spädbarnsdödlighet etc. förbättrats enormt. Vi har under senare år haft mycket höga sjukskrivningstal, som trots alla diskussioner och forskning ingen riktigt kunnat beskriva orsakerna till, unga människor lider idag av en mycket större psykisk ohälsa än någon ung generation någonsin har gjort.
Att därför göra en distinktion mellan vad som är hälsa och välbefinnande tror jag inte går. En sådan distinktion bygger på det synsätt som blev förhärskande när man skilde kropp och själ åt. Om man går tillbaka till Hippokrates ord om att hälsa är ”ett tillstånd där kroppens och själens funktioner befinner sig i harmoni med yttervärlden”- då kan man inte separera livskvalitet och välbefinnande från hälsa. Utan välbefinnande kan inte människan nå hälsa.
De unga människor som idag mår dåligt och har olika psykiska besvär är inte fysiskt eller psykiskt sjuka i traditionell mening. De lever i ett samhälle där det aldrig varit tryggare materiellt sett. Och de har mycket bättre kontakter med sina föräldrar än tidigare generationer har haft. Ändå mår så många unga dåligt. Deras brist på välbefinnande tar sig sedan uttryck i olika psykiska besvär som också leder till fysisk ohälsa.
Socialdemokratin måste tydliggöra den vision som man alltid haft, och som inte bara handlat om ägande och materiellt standard – utan också om att varje människa i frihet ska kunna forma sitt eget liv. Men i den gamla visionen finns inte hälsa och välbefinnande och ”må bra” med- man har nog trott att det ska infinna sig automatiskt om vissa maktförhållanden och materiella villkor förändras.
Idag kan vi konstatera att människor inte känner större tillfredsställelse med livet än innan den politiska skördetiden som inleddes efter andra världskriget, vi kan konstatera att unga människor aldrig känt en sådan oro och vi har i sjukskrivningstalen också kunnat se nya diagnoser som handlar om människors psykiska utmattning. Socialdemokratins vision är ännu inte förverkligad. Det blir nog aldrig en vision. Men om man bara sätter tilltro till den gamla visionen, så tror jag inte man kommer att lösa den brist på välbefinnande som människor idag känner.
Visionen måste kompletteras och förtydligas med andra mål, som handlar just om hur vi ska må bättre och känna större tillfredsställelse med livet. Vi kan inte fortsätta snickra på ett samhällsbygge som bara skapar fler och fler unga som tappat tron på livet. Visioner är inga färdiga ritningar för hur husbyggen ska se ut. Men de måste gestalta det vi drömmer om.
I inledningen till det socialdemokratiska partiprogrammet partiprogrammet finns följande:
”Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.
Varje människa ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv och påverka det egna samhället.
Här behövs ett tillägg: Varje människa ska efter sina förutsättningar kunna må bra och känna en tillfredsställelse med livet.”
Ett sådant tillägg kan ses som ord, men i praktiken borde det vara inledningen till en ganska stor omprövning av den politik som socialdemokratin fört under många år. Vad är det vi har missat i gemenskap och livsglädje i de materiella strävanden som varit så påtagliga?
Om man ser internationellt så finns det mycket lite koppling mellan BNP och befolkningens hälsa. USA som är ett av världens rikaste länder ligger först på 43:e plats när det gäller spädbarnsdödlighet. Och mycket fattigare länder ligger mycket högre upp på listan över låg spädbarnsdödlighet.
Jag tror det socialdemokratiska partiet har varit alltför fixerat vid materiell tillväxt - som en förutsättning för välfärd och indirekt för människors hälsa och välbefinnande. Hälsa och välbefinnandet infinner sig inte automatiskt när tillväxten ökar, ibland kan det också vara kontraprodukivt. Vad är det i välfärdsbygget som inte förmår ge unga människor framtidstro och en en god hälsa?
Hälsa och välbefinnande måste sättas högst på den socialdemokratiska dagordningen. Allt annat måste underordnas det. De stora klassklyftor i hälsa är inte minst ett exempel på vikten av detta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
